Marknad.
Dagarna flyter och tiden flyger. Vi rör oss mestadels mellan stranden, hemmet och marknaden, men ibland gör vi även lite längre utflykter.
I söndags blev vi upplockade av en kusin som tog oss med upp i bergen, 1,5 timmes körväg härifrån, där hennes kille jobbar på en byskola under terminerna. Utsikten var så svindlande att jag inte klarade att ta någon bild, har visst utvecklat höjdskräck. Den smala bergsvägen påminde dessutom aningen för mycket om den till vulkanen ovanför San Jose, där vi hamnade i en jordbävnings epicentrum för fem år sedan. (Jordbävningsoron går i vågor. För det mesta tänker jag inte på det alls, men det sista jag tänker innan jag somnar är alltid hur jag på bästa sätt ska skydda våra barn om jag vaknar av ett skalv.)
Väl framme fanns ett vattenfall insprängt i dalen som mynnade ut i en liten badsjö bland klipporna. Vi snirklade oss ner från bilen via en brant slänt, grillade kyckling, simmade i sötvatten och chillade fram till kvällen.
Nour har för övrigt badat så mycket att hennes solskyddsdräkt lösts upp i molekyler. I eftermiddags lämnade vi därför Ilya hemma i famnen på farmor och begav oss ut för att hitta en ny. Ingen lätt uppgift med en Nour som visste exakt hur den nya solskyddsdräkten skulle se ut i kombination med det utplockade utbudet i butikerna. Skolorna börjar igen i mars och ”School es cool” har sopat undan sommarlovsprylarna ur skyltfönstren.
Vi kom halvvägs, den funna överdelen firades med en glass för en stund sedan nere på stan.
Glass och nyinköpt soldräkt.
I fredags styrde staden upp en lekkväll för barn. Den skulle starta klockan 18.00 men slog upp portarna, Chiletiden trogen, en dryg timme för sent. Nour gick loss i rutschkanan och köade sedan tålmodigt i en halv evighet för att få ansiktsmålning. Efter det åt vi sushi, som förstås var friterad. Rätten ”Miso” var detsamma som pommes frites.
Rutschkanefrisyr.
Igår bjöd ytterligare en kusin oss på grillning på en av de Aricas stränder där många surfar och fiskar. Nour dansade i solnedgången, Ilya somnade i min famn i brasans sken och kvällen var så overkligt stilla och vacker att det kändes som att leva i en film. Jag överväldigas ofta av hur fantastisk den här resan är, hur glad jag är att vi fick tummen ur röven och drog iväg och hur lite jag längtar hem. Även om jag saknar den del av familjen och vännerna som inte är med oss på äventyret.
Solnedgångsdans.
Ilya har fyllt fyra månader och firat med första smakprovet fast föda, som ledde till en fisfest utan dess like. Han börjar vänja sig vid klimatet, syntluggen har letat sig ner i ögonhöjd (Har ni inte rakat hans huvud? Varför?) och han har skavt bort det mesta av håret på sidorna. Han är glad så gott som jämt.
Vi är alla fyra glada så gott som jämt.
